Att cykla efter ett träningsprogram

Allmänt Kommentera
Nu äntligen har jag fått tummen ur och tagit tag i att cykla på (med?) trainern. Källaren har blivit mitt lilla träningskrypin, förutom då vi har gäster då det istället får vara gästrum. Men sagt och gjort, jag var peppad, oerhört peppad när jag drog på mig mina sprillans nya cykelbrallor och klev på cykeln.

Ja förutom att jag ville få ut ett träningspass av det hela så tänkte jag mig även lite skön egentid med lite serier på datorn. Ja inte för att jag tänkt mig se på många avsnitt i sträck, nej jag var realistisk och tänkte ja kanske ett halvt, kanske ett helt avsnitt om det kändes bra. Jag fick verkligen kriga och övertala mig själv att fortsätta cykla ungefär var 30:e sekund för så mycket tog det emot.

Så ja, jag startade med blygsamma 20 minuter.... Men ne jag ska inte deppa för det. Jag ska hitta ett bra träningsprogram och bli bättre. punkt slut. Nu var det både benen och andningen som tog stryk, mest benen. Och ja, jag ha verkligen bara mig själv att skylla på.

Så bättring och nya tag. Lite analysering och lite sökande efter ett bra träningsprogram för en cykelamatör så ska det nog bli bra det här.

Att våga!

Allmänt Kommentera
Som jag funderat och funderat och funderat lite till... På om jag ska våga ta steget. Ja inte steget ut i rampljuset för den här bloggen lär väl kanske aldrig komma ut i starkare ljus än till mina närmaste (som antagligen inte får se detta inlägg förrän anmälan är gjord 28 september). Men våga ta steget, anmäla mig till IRONMAN 70.3 och på så sätt bli tvungen att fullfölja, eller ja för all del känna mig för snål för att inte komma till start, no return så att säga. 
 
De som inte känner mig sedan lång tid tillbaka då jag höll på med hästar blir nog lite förvånade av att jag Mirjam helt "plötsligt" blivit så sportig och atletisk så jag letat upp en sådan här utmaning. Medan de allra närmaste antagligen inte alls blir förvånade. När man levt ett så aktivit liv tidigare, haft egen häst, löptränat x antal gånger i veckan, gymmat och tagit 90 kg i marklyft (ja jag var tvungen att skryta lite) så kanske det här faktiskt är en perfekt utmaning? Inte med målet att komma 1:a, 2:a eller för den sakens skull 3:a, utan lägga upp en tid som jag skulle bli nöjd med och fullfölja loppet. Sedan kanske målet att komma i mål skulle vara tillräckligt när man är triathlon-amatör som jag faktiskt är. Men nja... det ligger mig inte riktigt för att lägga upp det målet när jag faktiskt tror att jag skulle kunna fullfölja det loppet just idag, just nu. Nu har jag ju faktiskt ett helt år på mig att förbereda mig. Sedan kanske jag inte kan satsa till 100 % med två barn här hemma men klart jag ska göra mitt bästa! Allt handlar om motivation och att hitta tillfällena då jag kan träna. 
 
Jag kan, jag vill och jag ska! Vet inte vad som förändrats de senaste åren mer än det som är rent synligt, man, barn och villa. Men något i mitt tankesätt har förändrats, inte för att jag inte hade ett positivt tankesätt innan men jag har fått starkare pannben och godtar inte ursäktar som min hjärna ibland vill få igenom. "Jag är trött", "jag hinner inte", "Lo sov oroligt inatt" sådana saker går jag inte på längre. Utan vill jag då kan jag! Och det gäller nog de allra flesta, för ingen har mer än 24 timmar på sitt dygn så det är upp till var och en att förvalta de timmarna på det sättet man känner att man vill. 
Sedan kommer jag nog aldrig bli en person som vill eller kan lägga all fritid åt träning och det är verkligen inget fel med det utan mina barn går före allt. Men träningen kommer alltid få den plats som krävs för att jag ska bli nöjd, känna mig hälsosam och frisk. Båda de sistnämnda faktorerna krävs för att jag ska känna mig som en bra mamma så win win på den. 
 
 
 
 
 
5 månader efter att Lo föddes genomförde jag mitt första minitri. Simningen gick åt skogen, cyklingen gick långsamt (kanske därför jag njöt så mycket!) löpningen kändes otroligt bra. Jag gick i mål på 1 timme, 30 minuter och 11 sekunder. Kanske en blygsam premiär i en annans ögon men i mina ögon var jag stolt. Vet inte om det går att se men jag var så lycklig där på bilden, lycklig över att tagit mig igenom alla tre moment, lycklig över att ha sprungit på mitt tidigare uppsatta tidsmål, lycklig över att Peder och barnen stod uppe på läktaren och hejade och lycklig över att fina, fina Lina stod och tog emot mig i mål. LYCKA helt enkelt!